Jag mötte en uppfinnare

Jag var och åt lunch på Ki-mama vid Odenplan i torsdags när det kom in en dam med rollator och satte sig vid bordet bredvid mitt. Hon hade en rosa mössa som såg ut lite som en champinjon och en pin med texten ”Atomkraft? Nej tack!”. Hon beställde in en liten sushi men tackade nej till Ki-mamas utmärkta miso-soppa eftersom ”då blir jag för mätt”. Hon bad att få kniv och gaffel och satt där och sågade laxbitarna som om de var riktigt sega biffar. 

Jag hade just avslutat min lax-kimchi och satt och tecknade lite när hon vände sig till mig och frågade: – Är du uppfinnare? – Nej, sade jag, vilket är någorlunda sanningsenligt. Det var däremot hon. En gång när hennes man till exempel ville bygga ett betongfundament runt soptunnan för att inte grävlingarna skulle kunna välta den så föreslog hon att han istället bara skulle slå ner fyra stålrör i marken runt soptunnan. På så vis slapp de bära tunga cementsäckar.

Ett annat exempel var när hennes son skulle bära en tung ekstubbe uppför en trappa, oklart varför. Hon slog ett skärp runt stubben och knöt fast ett blått nylonrep i skärpet och slog runt ett träd, så att hon kunde säkra så att han inte fick stubben över sig om han skulle ramla. Det var han sedan tacksam över när han råkade snubbla halvvägs.

Ett tredje exempel var när hon började irritera sig på allt hundbajs som inte blev upplockat på gatorna i närheten. Hon fick då idén att sätta ner små svenska flaggor i alla bajskorvar hon hittade och hon tyckte faktiskt att det hade gett effekt.

Damen hade fyllt 83 år och började ha lite svårt att komma ihåg att alla uppfinningar hon hittade på, men det gjorde inget, för hennes söner kom ihåg åt henne.  Hon hade jobbat till 77 års ålder, bland annat på postkontor. I skolan hade de tyckt att hon varit lite efterbliven, men det hade hon jobbat ikapp. När hon hade tagit körkort så hade hennes äldre bror hånfullt frågat hur mycket nytta hon skulle ha av det. Då tog hon trafikkort och började köra taxi. Hennes bror kunde inte finna sig i det så han fick börja köra buss.

– Då har jag berättat mitt livs historia, sade hon när jag reste mig och gick. Själv fick jag inte en chans att berätta min, men den hade nog stått sig ganska blek i jämförelse.

Annonser

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: